Jag har drabbats av höstdepression. Jag kan inte riktigt sätta finger på vad det grundar sig i men jag grubblar mycket och känner oro, ångest och ibland panik. Jag vet inte om det har med omvandling av ljuset till det mer mörka att göra. Plötsligt är det mörkt när man stiger upp och det blir snabbt mörkt när man är på väg hem från arbetet. Jag funderar mycket kring framtiden och vad som ska hända och jag gråter mycket. Är detta normalt?
Kanske är det det av någon anledning? Det gäller att hitta sina ljuspunkter och fånga dem. Jag har många genom min kille, min familj och mina vänner. Dock gäller det i grund och botten att ta tag i det själv och våga inse att man kanske får vara deppig, man får känna sig nere och man får gråta. Jag hoppas verkligen att detta går över snart och jag tänker på alla andra därute som känner precis som jag och som säkert i många fall har det ännu tuffare. Man kan inte vara glad och framåt jämt. Man måste få deppa och känns sig tung. Jag tror att man på längden blir mycket starkare av det. Tyvärr är dock tid det enda man måste ge det och det kan kännas som en evighet ibland.
Jag skickar en stor kram till alla er som känner er deppiga. Let´s depp, men inte för länge bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar